Hans G Boman

Utdrag ur Hans G. Bomans bok:

En egensinnig biologs liv skildrat av honom själv (2002).

About staying in Umeå

Olof Palme brukade komma upp ett par gånger per år för att blåsa lite liv i debatten och eftersom jag samtidigt satt i Forskningsberedningen kom vi ibland i samtal. Han frågade mig privat en gång varför folk inte vill stanna i Umeå och jag minns att jag svarade att Västerbotten är lika frireligiöst som Småland och att det var bara bing, bönemöten och bollspel som gällde i hela länet.

——

Proud of what he started in Umeå

Mikrobiologiska Institutionen i Umeå och dess tillbyggda avknoppningar är idag ett internatinellt välkänt forskningscenter. Det bidrog säkert att jag i början lyckades locka upp berömda föreläsare som Fritz Lipmann, Gobind Khorana och Jacques Monod. Men nu efter tjugofem år är mitt inflytande definitivt borta. Staffan Normark fanns tillhands och tog vid när jag 1976 flyttade men även han lämnade stafettpinnen vidare till bra löpare. Nu är den Hans Wolf-Watz, Glenn Björk och Thomas Edlund som är de mest internationellt kända namnen. Att man en gång gjort ett bra jobb visas bäst av att verksamheten fortsätter på samman nivå när man själv försvinner. I så motto lyckades jag sätta Umeå på den vetenskapliga världskartan.

——–

The first professorship in Microbiology in Sweden

Det är klart att jag blev väldigt glad när jag i maj 1966 – efter månader av väntan – blev utnämnd till professor i mikrobiologi i Umeå. Folket i Umeå hade väl haft sina aningar, så under vintern hade de bjudit upp mig för att titta på lokaler och råka folk. I byffnaden för mikrobiologi och farmakologi, ” Sexan”, satt då också vönner från Stockholm och Uppsala, KG Paul och Per-Åke Albertsson. Även om det för dem var provisoriska lokaler kändes det bra att veta om grannskapet. ”Sexan” var en del av lasarettet som drevs av Västerbottens landsting. Det var Landstinget som med hjälp av Gösta Skoglund ( den dåvarande kommunikationsministern) gjort tricket att omvandla ett regionsjukhus till en medicinsk fakultet och därmed för Umeås räkning dragit det långa strået i kampen om det nya Norrlandsuniversitetet.

Att jag alls blev professor i mikrobiologi berodde på att jag med bakterier gjort en upptäckt, som jag sen blev bestulen på. I USA hade jag arbetet med den funktion som en viss typ av RNA molekyler fyllde under syntesen av proteiner i bakterier…….

———

About Staffan Normark in the early days

Staffan disputerade också i maj 1971 på en nyupptäckt gen som påverkar bakteriernas yttersta lager, det så kallade yttermembranet. Vi hade i gruppen ofta talat om att försöka isolera superresistenta bakterier. En gång när jag var bortrest försökte Staffan att på egen hand isolera en sådan stam. Han fick en intressant mutant ( D22 med den nya envA-genen) som inte riktigt klarade av att dela sig, den växte i kedjor om 5-6 celler. I stället för att vara superresistent visade den sig vara superkänslig trots att den hade ampA-genen och gjorde rätt mycket penicillinas. Det berodde på att den normala barriären i yttermembranet var skadad så att mycket låga doser penicillin och fler andra medel lätt kunde tränga in och döda bakterierna. Staffan gjorde ensam ennoggrann kartläggning av envA-genen och gjorde också rätt mycket fysiologi själv, men elektronomikrosopi (EM) av bakteriekedjorna gjorde vi tillsammans med Gunnar Blom på Histologen. Med EM kunde vi se alla tre delarna av colibakteriernas ytlager och föreslå att det var yttermembranet som nog inte delade sig riktigt som det skulle. Det räckte med råge till en bra avhandling.

——-

First doctoral thesis at the new department

Många andra forskare studerade LPS strukturen och i Freiburg fanns ett helt Max-Planck Institut där alla arbetade med LPS. Det dröjde inna vi själva fick grepp på LPS men det vi fick fram räckte 1970 till en avhandling för Kerstin Grennberg som blev min och Kurt Nordströms första umeåelev som disputerade.

———

The working environment at the department

Under sommaren 1959 i Vancouver hade jag lärt mig av Gobind Khorana hur man i en liten grupp kan bygga en intellektuell miljö långt bortom alla stora centra. Det var en rolig uppgift att nu utnyttna erfarenheterna från Vancouver och att planera vårt våningsplan i ”Sexan” med gemensamma utrymmen i mitten av korridoren där alla skulle råkas. Täta interna seminarier var viktigt: Varje fredag eftermiddag hade vi litteraturseminarier eller senare ofta inbjudna gästföreläsare som tyckte Umeå var exotiskt. Språket vara alltid engelska även om alla deltagare talade svenska. Det gick lite trögt i början med vår ”swinglish” som Kurre kallade det, men vid resor och besök visade det sig snart att alla hjälpligt kunde klara ett vetenskapligt samtal. Var eller varannan måndag förmiddag hade vi gemensamma diskussioner om våra resultat och om vad man borde göra härnäst. Flera år senare när Gobind fick sitt pris, struntade han i Feldtreichs ”TV-snillen” och kom upp till oss och föreläste. Vi hyllade honom med kvartettsång som Staffan ordnade och sedan med en traditionell Västerbottnisk middag på Sävargården.

——-

The department as a place to learn the new hybrid-DNA technique

Det första problem jag gav honom var för svårt och det rörde ett område där vi saknade både erfarenhet, teknik och kemikunskaper. En dag kom han och bad att i stället få åka upp till Umeå, till min gamla arbetsplats och där få lära sig DNA-tekniken som just dragits igång av

Thomas Edlund, en tidigare medarbetare som stannat kvar. Jag tvekade – var inte övertygad om att detta skulle gå att genomföra rent praktiskt och dessutom bedömde jag det som alltför svårt. Men Lee stod på sig och jag gav efter på villkor att han efteråt skulle lära ut tekniken till andra i gruppen…

——-

Hans G Boman changes his line of research

Jag valde att lämna det gamla och fortsätta ett redan startat projekt. Min vän Bertil Rasmuson hade försäkrat mig att hans flugor aldrig blev sjuka. Däremot hade han hört att det nog ibland hände i andra laboratorier. Efter mycket läsande och många samtal hade vi börjat undersöka om Bertils flugor alls inte kunde bli sjuka. Det blev de med vissa bakterier men inte med andra….

——–

Börje Lindströms first tasks at Umeå University

I Umeå blev det Börje Lindströms uppgift att från colibakterier isolera det penicillinas som vi visste fanns även i Gramnegativa bakterier. De Grampositiva bakterierna gjorde mycket penicillinas som utsöndrades, medan i de Gramnegativa låg enzymet kvar i perioplasman, det lilla utrymmet mellan cellväggen och yttermembranet. Det första problemet som Börje löste blev därför att i stor skala ( 50 liter) göra s.k. sfäroplaster, bakterier där man kunnat ta bort både yttermembra och cellvägg utan ” påsen med alla molekyler” sprack. Med ett högt yttre tryck från sockermolekyler gick det sedan att centrifugera ner de cellväggslösa cellerna ( ” påsarna” som hölls ihop av cytoplasmamembranet) och från överskiktet med mera konventionella metoder rena fram penicillinaset.

———-